Livet som hemmaförälder

I skrivande stund har jag varit hemmaförälder i över åtta år. Otroligt när jag tänker efter. Ett helt liv känns det som. Pojken på bilden nedan är nu hela åtta år gammal. På bilden är han knappt tre år gammal. Hunden levde med oss i många år, men fick tyvärr avsluta sitt liv alldeles för tidigt på grund av sjukdom. Så många minnen vi har! Så många minnen vi kommer skapa. Jag vill berätta öppet och ärligt om min tid som hemmaförälder, i förhoppning om att någon därute kan känna igen sig, finna tröst eller bli inspirerad.

Först ut: ett minne

Det är januari, eller kanske februari, jag minns inte precis. I magen ligger min yngsta son, sen cirka fyra månader tillbaka. Ovanpå honom sitter min näst yngsta son, i selen, knappt ett år gammal. I pulkan bakom sitter min äldsta, tre år. Denna vintern snöar det otroliga mängder. Jag minns särskilt snön. För att få till logistiken kring snöskottning med två barn och en i magen, är minst sagt, en svår uppgift att lösa. Men värt det. För glittrande pulkabarnögons skull.

Vi är på väg till bussen, magen, jag och mina två små. Pulkan lämnar jag vid busshållplatsen. Den står alltid kvar när vi kommer tillbaka. Vi åker till byn där jag får andas ut ett slag, mellan nio och fyra, två dagar i veckan. Då har öppna förskolan öppet och jag träffar andra. Vuxna. Väl värt besväret med selen och pulkan i två kilometer enkel väg. Väl värt det. För glittrande ögons skull också förstås.

De små ögonen på pojken som älskar att leka med de andra barnen, åka rutschkana och bobby car. Men inte sångstund, trots att det är spännande, lockande. Sångstunden iakttas (med glittrande ögon) på behagligt avstånd, liggandes gömd under soffan. Allt sker i din takt, kära barn. Allt får ske i din takt. Vi har oceaner av tid. Det har vi.

Kaffet dricks upp. Skorna på. Selen på. Liten sparkar i magen. Andra liten somnar på magen. Ryggsäcken på. Brummande buss. Skumpande väg. Hemma igen. Hemma med er. Snart kommer pappa hem. Snart börjar en ny dag. Kanske går vi ut i skogen då, eller ner till sjön? Eller så stannar vi inne hela dagen och myser. Vi får se.

En dag i livet som hemmaförälder. När jag tänker tillbaka så är det så jag minns det. Otroligt slitsamt, men så värt det.

Finns det saker jag skulle gjort annorlunda? Ja. Mängder. Men det hör livet till. Det är lätt att vara efterklok och allt det där ni vet. Men ångrar jag någonsin en dag hemma med barnen? Nej. Aldrig. Jag vill ju vara så mycket som möjligt med dem just då, när de behöver mig allra mest. Vill fånga alla leenden, bekräfta alla känslor, plåstra om alla sår, vagga in alla sömnstunder, trösta, hålla... finnas där.

Men ensamheten. Den stora ensamheten. Jag kände den, och nu känner jag ekot av den. Att vi är så få som väljer att vara hemma länge. It takes a village to raise a child. Det är sant. Men mest var det bara vi fem, ingen annan. Och hos mig en längtan efter likasinnade, efter någon att dela min vardag med, som en arbetskamrat, eller helt enkelt en vän med barn som också var hemma och som inte bodde långt bort eller endast fanns i ett forum på nätet.

Pandemin kom och min värld kändes orimligt liten, trots dessa tre stora själar som förgyllde alla mina stunder. Sakta, sakta blev jag mer och mer utmattad. Dagarna flöt ihop. Panikkänslor. Och en krypande känsla av... misslyckande? Jag hade ju valt det här. Jag VILL ju vara hemma med barnen. Jag ville det, fast inte så här. Alla stunder på biblioteket, i affären, på öppna förskolan var liksom en viktig del i min överlevnad som hemmaförälder. Att bara vara hemma hela tiden, hur gör man det? Hur orkar man? Man orkar inte. Jag orkade inte. Så jag grät. Förstod inte varför, försökte förstå. Nu förstår jag varför, men inte då. Pratade med en kurator. Mådde lite bättre. Och sen. Sommaren kom. Vi flyttade. Det lättade. Världen öppnade upp igen. Pandemin drog sin kos och livet kunde lätta, möjligheterna blev fler igen.

Och helt plötsligt lärde jag känna likasinnade. Som bor på just denna lilla plats, mitt i ingenstans. Mitt paradis. Flera andra, som liksom vi, väljer en annan väg. Tänk att ni finns! Men åh vad jag önskar att ni funnits tidigare. Men nu finns ni och det är underbart.

Äldsta sonen går nu i skolan sedan snart tre år. Näst yngsta börjar skolan till hösten. Och yngsta börjar året därpå. Livet är skört, livet är kort, livet är ljuvligt. Tiden tillsammans med er, all den tid vi haft, alla oceaner av tid. Det är vår skatt. Den glänser, ser ni? Tiden är som vågor på havet, den glittrar och glänser i alla rörelser. Vår skatt. En ocean av glittrande tid bevarad inom oss, mellan oss. Och vet ni vad, det finns gott om tid kvar och gott om plats kvar. Havet. Vi.